Unikjakt i Stockholm i nysnö

Jag träffade oväntat min faster Sretna förra helgen när jag var i Stockholm för att fira jul med den del av familjen jag ännu inte hade hunnit fira jul med. Vi bestämde raskt att jag skulle besöka dem i en tvådagars turfräd mot Stockholm. Det blev dock fredag-lördag eftersom de redan var uppbokade lördag kväll. För mig som doktorand är det inget problem att jobba en söndag istället för en fredag om jag inte har något särskilt inbokat. Ett litet problem var dock att det finns restriktioner på när man får ta med cykeln på pendeln på vardagar. Eftersom det blåste ganska hård nordlig vind och jag hade unika i Sävja, Linnés Mora Stenar, Alunda och Knivsta gav jag mig iväg klockan elva med sikte på att komma fram i Knivsta (drygt tre mil) senast klockan 14.

Redan innan jag tagit TurfTräff2014 Mjölnarparken hade jag blivit trött av den hårda sidvinden. Det kändes inte så lovande, så jag valde att skippa Linnés Hammarby eftersom det skulle ha inneburit omkring tre kilometers motvind i öppet landskap.

Jag ödslade nästan ingen tid på att ta zoner jag redan hade besökt. Därmed kom jag fort fram till Sävja där jag betade av fem vad som endast med mycket välvilja kan kallas nya zoner. Efter det blev det Mora Stenar som nästa stopp och jag konsulterade Google Maps för att hitta bästa cykelväg. Förslaget jag fick var att direkt öster om spåren (när jag lämnade Sävja) svänga söderut i omkring en kilometer för att sedan sick-sacka fram ett par kilometer innan jag var framme på den större vägen.

Vägen direkt öster om spåren är dålig där man svänger in på den. Efter något hundratal meter lämnar man det sista huset. Då övergår vägen till att bli den sämsta väg jag någonsin har beträtt. Jag ångrar djupt att jag inte tog något foto, men utöver att hela vägbanan var lerig fanns nästan lika många gropar som väg. En upplevelse, helt klart. Strax därefter tog jag dessa foton:

Vad som inte helt framgår på andra bilden är att den enda bilen jag mötte på hela sträckan låg i ett dike.

Eftersom jag åter igen började känna mig utmattad var det med stor glädje jag anslöt till den asfalterade väg som i medvind ledde mig till Mora Stenar, via 1936 års länsgräns

Zonen vid det rosa minnesmärkta huset hade jag förvisso redan besökt, men rastplatsen på E4an var ny för mig. Som bekant är det förbjudet (och oerhört dumt) att cykla på en motorväg. Därför fick jag förlita mig på att det som på kartan såg ut som en stig eller väg bakifrån var farbar samt inte minst att eventuellt stängsel var upplåst.

Turligt nog fanns vägen, som endast var förbjuden att bruka för obehörig motortrafik. Ännu turligare fanns det en olåst persongrind i stängslet.

Vid det laget såg jag att Uppslagets hangout hade över 80 nya meddelanden. När jag skummade igenom dem märkte jag de hade roat sig med att följa min resa och tydligen var imponerade av rastplatsbiten.

Ingen tid att förspilla. Trots medvind var mina ben ordentligt utmattade och till det kom att landskapet blir mer kuperat närmare Knivsta. För att inte riskera att missa tåget bestämde jag mig för att helt strunta i zoner jag redan hade tagit. Sålunda hade jag endast en zon i Alunda och två i Knivsta att ta innan jag skulle vidare mot Stockholm.

Med viss marginal kom jag fram till Knivsta och åt lunch i korvmojjen innan jag tog tåget. Medan bygget av kvarteret bakom pågår är det en av de sorgligaste mojjarna jag sett.

Lunchrasten och den nästan timslånga tågresan gjorde susen för mina trötta ben. När jag som laglydig medborgare klev av i Årstaberg 14:59 (en minut innan cykeln hade blivit olaglig) kände jag att orken fanns att cykla minst ett par mil till. Planen var att "turfa rakt" (smaka på det begreppet) till Älvsjö för att sedan beta av Huddinge öster om pendeln och norr om centrum. I nödfall kunde jag gena hem till min faster och skulle behöva ta mig fram endast ett par kilometer.

Det var dock i Årsta som jag stötte på min första blockade zon för dagen. Eftersom jag redan hade zonen vid stationen var det bara att ta nästa, som turligt nog inte var blockad. Efter det fick jag bara vänta någon minut på blocktiden i ÖrbySlott:

Nästa zon därefter är KyrkoKyrkan

Därefter kom jag in i ganska tråkiga bostadskvarter när jag styrde mot Stuvsta. Ärligt talat var jag mest koncentrerad på ljudboken jag lyssnade på, Hundraåringen som klev ut genom fönstet och försvann. En bra bok, i mitt tycke. När jag svängde tillbaka österut blev jag arg på både biltrafik som fenomen och på mig själv (som borde veta bättre, varandes uppvuxen i Huddinge), då jag läste kartan slarvigt och lurades att tro att det gick att korsa den stora vägen vid Backzone. Det ser ju ut som vilken korsning som helst. Det blev till att ta en omväg via denna vackra bilsörja

Som synes på bilden ovan var det redan rätt mörkt. Att jag därtill åkte i relativt tråkiga villakvarter och lyssnade intensivt på ljudboken gjorde att jag inte knäppte någon bild förrän jag var på MilitärBron, som ligger på gränsen mellan Huddinges bakvatten och Farsta.

Det var omkring här jag för första gången kände att jag hade nytta av mina dubbdäck. Efter en snabb visit till det dittills neutrala NoseTip fick jag backa och vända åter nordost, om än längs nya zoner. Så småningom hade jag tagit mig ner till Trekanten (den i Huddinge), där en ensam gran låg på den blivande majbrasan. Strax därefter kom jag in på riktigt bekant område, det i triangeln Sörskogen-Kvarnberga-Huddinge C. Där verkade det mesta vara så som jag mindes det. Ett stort undantag som jag förvisso kände till var att min gamla lågstadieskola Balingsnäs var riven. I dess ställe stod istället några astråkiga radhus. Skolan har å sin sida ersatts med en ny skola med samma namn ett par hundra meter bort. Den nya skolan har drygt femhundra elever, till skillnad från den gamla, som hade omkring hundra.

Den nya Balingsnässkolan låg även den nära en zon, som enligt Turf ligger vid världens ände. Det tar helt enkelt slut på zoner där. Därför har jag föreslagit dessa zoner vid Sundby friluftsområde.

Därefter styrde kosan mot Sörskogen, där Flugsvampen ligger nära mitt gamla dagis. Mitt gamla hus såg jag dock inte eftersom krafterna och tiden hade tagit slut. Det blev ett par zoner till i Huddinge centrum innan jag kom hem till min faster, där jag fick duscha, äta, umgås och sova. Riktigt mysigt.

När jag vaknade nästa morgon snöade det rikligt. Eftersom jag inte har en vattentät mobil fick jag låna min fasters vattentäta extratelefon, som låg och skräpade. Innan jag fick lämna fick jag även ett par helt nya GoreTexkängor som inte passade min ingifte farbror eller för den delen någon annan i deras familj (men väl mig). Sretna (min faster) gick i förväg och tog en zon, så att jag skulle kunna räkna in även henne bland mina unika turfare. Därefter bar det iväg för dag två.

Mitt första stopp var Stenmohöjden som mycket riktigt ligger på en ganska svårbestigen bergsknalle.

Därefter blev jag snabbt varse om hur utmattad jag ännu var och hur den fuktiga snön gjorde saken mycket jobbigare. I synnerhet blev det en broms av all snö som fastnade mellan bakdäcket och stänkskärmen. Främre stänkskärmen hade jag turligt nog monterat av av andra skäl långt tidigare. När jag därtill såg att jag kunde knipa turfaren MatteMath genom att vända mot Huddinge centrum fanns det inget tvivel. Jag tog tåget in till Stockholm Södra för att orka med Djurgården och i synnerhet HalkigaStenen.

För att ta ovannämnda zon hade jag nämligen medtagit flytväst,broddar, handduk, extrakläder samt en mopp (utan huvud) att luta mig på. Min far hade som enda turfare tagit den under decemberomgången. Nu skulle inte jag gå bet på samma zon.

På vägen dit hann jag med både stadstrafik och stigar på Djurgården, som utöver att leda mig mellan unika zoner drog den allra sista orken ur mig. Under tiden hade en turfare vid namn krokodilen tagit den dittills neutrala zonen, en dryg timma innan jag kom. Jag tycker nästan synd om det vattenlevande djuret. Väl framme vid HalkigaStenen upptäckte jag att det var högvatten och att min lånade mobil hade för bra GPS för att låta mig ta zonen torrskodd.

Zonen ligger flera meter ut i vattnet. Om det inte gick att ta den torrskodd och det inte gick att lämna zonen otagen återstod att ta den blötskodd. Jag hade ju extra strumpor, extra kängor och en handduk. Jag tog på mig allt utom broddarna och klev ut i vattnet. Här är samma vy åt andra hållet:

Det finns goda skäl att kalla HalkigaStenen för just det. Jag hade turen att slippa svallvågor. Däremot hittade jag inte min handduk när jag kom tillbaka eftersom den var alltför lik väskan. Mot all förmodan blev jag dock snabbt varm om fötterna när jag satte ner mina blöta fötter i torra strumpor och skor.

Efter det var jag så trött att jag sket i den unika zonen längst ut på Djurgården för att istället vänta på båten till Nacka.

För att spara maximalt med energi skulle jag åka med Saltsjöbanan som har samma cykelregler som pendeltågen. Till min oerhörda lättnad upptäckte jag att det finns en bergbana mellan Nacka Strand och berget ovanför.

Därefter var det nästan bara att glida ner på andra sidan och ta tåget från Lillängen. Jag kom fram precis samtidigt som tåget.

Därefter släpade jag mig till Medborgarplatsen för en fika med min turfande far. Efter fikan gick han naturligtvis och tog min zon medan allt jag kunde göra var att spöka lite eftersom GPSen på min een telefon inte hade lust att fungera.

Med nyligen införskaffade zoner ligger jag på 914+32 unika och känner hur det börjar lukta medalj. Nästa helg kommer jag tillbaks till Stockholm eftersom jag ska rätta finalen i Högstadiets Matematiktävling i Danderyd.